Kapitel 6 – Korintierna böra icke gå till rätta med varandra, allra minst inför hednisk domstol. Otukt tillhör icke den kristliga friheten, utan är en synd mot Gud, ty människans kropp är Guds Andes tempel.
1. Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
orättfärdiga?

2. Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
döma i helt ringa mål?

3. I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
icke då kunna döma i timliga ting?

4. Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
församlingen!

5. Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
bröder?

6. Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
det inför de otrogna?

7. Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
icke hellre andra göra eder skada?

8. I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
bröder.

9. Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller
avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd,

10. varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
roffare skola få Guds rike till arvedel.

11. Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.

12. »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.

13. Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
Herren, och Herren för kroppen;

14. och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
uppväcka oss.

15. Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu
taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!

16. Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
en kropp med henne? Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.»

17. Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.

18. Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom
kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
kropp.

19. Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
ären edra egna?

20. I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i
eder kropp.

Kapitel 7 – Råd och föreskrifter för korintierna angående äktenskap och ogift stånd m. m.
1. Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:

En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;

2. men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
och var kvinna sin egen man.

3. Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
hustrun sin man.

4. Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.

5. Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.

6. Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
befallning.

7. Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var
och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
andre så.

8. Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
om de förbliva i samma ställning som jag.

9. Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

10. Men dem som äro gifta bjuder jag — dock icke jag, utan Herren;
En hustru må icke skilja sig från sin man

11. (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
hustru.

12. Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
förskjuta henne.

13. Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
förskjuta mannen.

14. Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
heliga. —

15. Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.

16. Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?

17. Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.

18. Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
så låte han icke omskära sig.

19. Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
beror på huruvida han håller Guds bud.

20. Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
kallad.

21. Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre
därav.

22. Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
kallad, en Kristi livegne.

23. I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
trälar.

24. Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
vari han har blivit kallad.

25. Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
värd.

26. Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.

27. Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan
hustru, så sök icke att få hustru.

28. Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som
så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
gärna vilja skona eder.

29. Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,

30. och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
icke behålla det,

31. och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;

32. och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den
man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
Herren till, huru han skall behaga Herren;

33. men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
till, huru han skall behaga sin hustru,

34. och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke
längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
huru hon skall behaga sin man.

35. Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
och stadigt förbliva vid Herren.

36. Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må
hon få gifta sig.

37. Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
gör denne väl.

38. Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.

39. En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
vill, blott det sker i Herren.

40. Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min
mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.

Kapitel 8 – Kristlig frihet och kristlig kärleksplikt i fråga om förtärande av köttet från djur som hava blivit offrade åt avgudarna.
1. Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
»Alla hava vi ’kunskap’.» »Kunskapen» uppblåser, men
kärleken uppbygger.

2. Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu
icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.

3. Men den som älskar Gud, han är känd av honom.

4. Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
detta:

Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och
att det icke finnes mer än en enda Gud.

5. Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i
himmelen eller på jorden — och det finnes ju många »gudar» och
många »herrar» —

6. så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken
allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus
Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.

7. Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana
att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom
avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver
det härigenom befläckat.

8. Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi
oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så
bliva vi icke därigenom bättre.

9. Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver
en stötesten för de svaga.

10. Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till
bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är
svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet
från avgudaoffer?

11. Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad — han, din
broder, som Kristus har lidit döden för.

12. Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga
samveten, då synden I mot Kristus själv.

13. Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag
sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det
att jag icke må bliva min broder till fall.

Kapitel 9 – För vad aposteln har gjort i församlingens tjänst kunde han hava haft rättighet till lön, men denna rättighet har han för evangelii skull frivilligt försakat. Han har i stället begagnat sin frihet så, att han har blivit allas tjänare. Likasom man för att segra på en tävlingsbana måste underkasta sig försakelser, så vinner man ej heller utan försakelser den oförgängliga segerkransen.
1. Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett
Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren?

2. Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
apostlaämbete.

3. Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.

4. Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?

5. Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?

6. Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
fritagna ifrån kroppsarbete?

7. Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en
vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och
förtär icke mjölk från hjorden?

8. Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
Säger icke själva lagen detsamma?

9. I Moses’ lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på
oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan
omsorg?

10. Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
förhoppning om att få sin del.

11. Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott?

12. Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
hinder i vägen för Kristi evangelium.

13. I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
sin del, när altaret får sin.

14. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
hava sitt uppehälle av evangelium.

15. Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.

Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min
berömmelse om intet.

16. Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
evangelium!

17. Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
betrodd med allenast en livegen förvaltares. —

18. Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar
evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
förkunnare av evangelium.

19. Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.

20. För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
vinna dem som stå under lagen.

21. För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
skall vinna dem som äro utan lag.

22. För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
frälsa några.

23. Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
bliva delaktig av dess goda.

24. I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för
att I mån vinna lönen.

25. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.

26. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.

27. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
provet.

Kapitel 10 – Utläggning av berättelsen om Israels ökenvandring. Varning för deltagande i hedniska offermåltider. Kristlig frihet, särskilt i fråga om förtärandet av offerkött, och denna frihets gränser.
1. Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:

Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;

2. alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;

3. alla åto de samma andliga mat,

4. och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur
en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.

5. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
nedgjorda i öknen.

6. Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.

7. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»

8. Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.

9. Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.

10. Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
blevo dödade av »Fördärvaren».

11. Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
oss.

12. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
faller.

13. Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
härda ut i den.

14. Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.

15. Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
själva mån I döma om det som jag säger.

16. Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke
det en delaktighet av Kristi kropp?

17. Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.

18. Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
delaktiga i altaret?

19. Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är
någonting, eller att en avgud är någonting?

20. Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
hava någon gemenskap med de onda andarna.

21. I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
bord.

22. Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?

23. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.

24. Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.

25. Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
samvetets skull göra någon undersökning därom.

26. Ty
»jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

27. Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
därom.

28. Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
till känna, och för samvetets skull —

29. jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?

30. Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
smädad för det som jag tackar Gud för?

31. Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
gören, så gören allt till Guds ära.

32. Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
eller för greker eller för Guds församling;

33. varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
frälsta.