101 Psalmen
Ostrafflighetens väg för makthavande.

1 Av David; en psalm. Om nåd och rätt vill jag sjunga, dig, HERRE, lovsäga.

2 Jag vill akta på ostrafflighetens väg – när kommer du till mig? Jag vill föra en ostrafflig vandel, där jag bor i mitt hus.

3 Jag vänder mitt öga ej till det som fördärvligt är. Att öva orättfärdighet hatar jag; sådant skall ej låda vid mig.

4 Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig; vad ont är vill jag ej veta av.

5 Den som i hemlighet förtalar sin nästa, honom vill jag förgöra; den som har stolta ögon och högmodigt hjärta, honom lider jag icke.

6 Mina ögon se efter de trogna i landet, för att de må bo hos mig; den som vandrar på ostrafflighetens väg, han får vara min tjänare.

7 Den får icke bo i mitt hus, som övar svek; den som talar lögn skall ej bestå inför mina ögon.

8 Morgon efter morgon skall jag förgöra alla ogudaktiga i landet och utrota alla ogärningsmän ur HERRENS stad.

102 Psalmen
Klagan och hopp till Herren.

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

29 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

103 Psalmen
Lovsång till Herren för hans stora barmhärtighet.

1 Av David. Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn.

2 Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort,

3 han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister,

4 han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet,

5 han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn.

6 HERREN gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta.

7 Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar.

8 Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.

9 Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen.

10 Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.

11 Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.

12 Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.

13 Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.

14 Ty han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft.

15 En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken.

16 När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav.

17 Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn,

18 när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem.

19 HERREN har ställt sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar allt.

20 Loven HERREN, I hans änglar, I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning.

21 Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja.

22 Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herradöme är. Min själ, lova HERREN.

104 Psalmen
Lovsång till världens skapare.

1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.

2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;

3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.

4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.

5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.

6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.

7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.

9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.

11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.

12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.

13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.

14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden

15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.

16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;

17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.

18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.

20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,

21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.

22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.

23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.

24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.

25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.

26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.

27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.

28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.

29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.

30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.

31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,

32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.

33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.

35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!

105 Psalmen
Lovsång till Herren för hans välgärningar mot sitt folk.

1 Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.

2 Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.

3 Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.

4 Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt.

5 Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar,

6 I Abrahams, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.

7 Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar.

8 Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat,

9 på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak.

10 Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund;

11 han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.»

12 Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne.

13 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat.

14 Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull:

15 »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.»

16 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle,

17 då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl.

18 Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad,

19 till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld.

20 Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri.

21 Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom;

22 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.

23 Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en gäst i Hams land.

24 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och mäktigare än dess ovänner voro,

25 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare.

26 Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt.

27 De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land.

28 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord.

29 Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö.

30 Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar.

31 Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land.

32 Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land.

33 Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land.

34 Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd.

35 De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark.

36 Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft.

37 Så förde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade.

38 Egyptierna gladde sig, när de drogo ut; ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.

39 Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld för att lysa om natten.

40 De begärde, då lät han vaktlar komma, och med bröd från himmelen mättade han dem.

41 Han öppnade klippan, och vatten flödade; det gick genom öknen såsom en ström.

42 Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham.

43 Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt.

44 Han gav åt dem hedningarnas länder, och folkens förvärv fingo de till besittning,

45 för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt. Halleluja!

106 Psalmen
Israels otrohet och Herrens trofasthet.

1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,

35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.

36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.

38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.

39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.

41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.

45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.

46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ––

48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
Femte boken

107 Psalmen
Israels förlossades tacksamhet mot HERREN.

1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

108 Psalmen
Lovsång och bön om seger över fiender.

1 En sång, en psalm av David.

2 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära[10].

3 Vakna upp, psaltare och harpa; jag vill väcka morgonrodnaden.

4 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN, och lovsjunga dig bland folkslagen.

5 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna.

6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen, och över hela jorden sträcke sig din ära.

7 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.

8 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.

9 Mitt är Gilead, mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn,

10 Juda min härskarstav; Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; över filistéernas land höjer jag jubelrop.»

11 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?

12 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?

13 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

14 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.

109 Psalmen
Mot förrädiska motståndare.

1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

110 Psalmen
Sions konung en präst efter Melki-Sedeks sätt.

1 Av David; en psalm. HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.»

2 Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.

3 Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.

4 HERREN har svurit och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.»

5 Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag.

6 Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden.

7 Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet.