Kapitel 1 – Israeliterna förökas och bliva trälar i Egypten.
1. Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:

2. Ruben, Simeon, Levi och Juda,

3. Isaskar, Sebulon och Benjamin,

4. Dan och Naftali, Gad och Aser.

5. Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
personer; men Josef var redan förut i Egypten.

6. Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.

7. Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
dem.

8. Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
Josef.

9. Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
för stort och mäktigt.

10. Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet.»

11. Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
och Raamses.

12. Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
Israels barn.

13. Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten

14. och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

15. Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor — den
ena hette Sifra, den andra Pua — som hjälpte barnaföderskorna,

16. han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
flickebarn, så må det leva.»

17. Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.

18. Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»

19. Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
kommer till dem, hava de fött.»

20. Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
sig och blev mycket talrikt.

21. Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
förkovras.

22. Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn-
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

Kapitel 2 – Moses födelse, räddning, uppfostran och flykt.
1. Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
dotter.

2. Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.

3. Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.

4. Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
det skulle gå med honom.

5. Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.

6. Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
»Detta är ett av de hebreiska barnen.»

7. Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
åt dig?»

8. Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och
kallade dit barnets moder.

9. Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.

10. När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har
jag dragit upp honom».

11. På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
bröder.

12. då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
sanden.

13. Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
»Skall du slå din landsman?»

14. Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose
förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»

15. Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
där satte han sig vid en brunn.

16. Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
faders får.

17. Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hjälpte dem och vattnade deras får.

18. När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
kommen I så snart hem i dag?»

19. De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»

20. Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I
mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
oss».

21. Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
Mose sin dotter Sippora till hustru.

22. Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».

23. Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
rop över träldomen steg upp till Gud.

24. Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
Abraham, Isak och Jakob.

25. Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

Kapitel 3 – Gud visar sig i den brinnande busken, kallar Mose, uppenbarar sitt namn »HERREN».
1. Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
Guds berg Horeb.

2. Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev förtärd.

3. Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
synen och se varför busken icke brinner upp.»

4. När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är
jag.»

5. Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.»

6. Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade för att se på Gud.

7. Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
vet vad de måste lida.

8. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.

9. Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,

10. därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»

11. Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»

12. Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»

13. Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
säger till dem: ’Edra fäders Gud har sänt mig till eder’, och de
fråga mig; ’Vad är hans namn?’, vad skall jag då svara dem?»

14. Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:
»Så skall du säga till Israels barn: ’Jag är'[1] har sänt mig
till eder.

15. Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
släkte.

16. Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig för mig, och han har sagt: ’Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;

17. därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
flyter av mjölk och honung.’

18. Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
Gud.’

19. Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
att gå, icke ens när han får känna min starka hand.

20. Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.

21. Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
händer;

22. utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»

Kapitel 4 – Mose får makt att göra under och återvänder till Egypten.
1. Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan säga: ’HERREN har icke uppenbarat sig för
dig’?»

2. Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»

3. Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han
då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
flydde för honom.

4. Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
förvandlades åter till en stav i hans hand.

5. Och HERREN sade: »Så skola de. tro att HERREN, deras fäders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
för dig.

6. Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.

7. Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.

8. Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.

9. Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
till blod på torra landet.»

10. Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
målföre och en trög tunga.

11. HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
jag, HERREN?

12. Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
skall tala.»

13. Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
vill.»

14. Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
dig, skall han glädjas i sitt hjärta.

15. Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
vad I skolen göra.

16. Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.

17. Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
göra dina tecken.»

18. Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»

19. Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»

20. Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.

21. Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
hjärta, så att han icke släpper folket.

22. Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
förstfödde son,

23. och jag har sagt till dig: ’Släpp min son, så att han kan hålla
gudstjänst åt mig.’ Men du har icke velat släppa honom. Därför
skall jag nu dräpa din förstfödde son.

24. Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
honom och ville döda honom.

25. Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
blodsbrudgum.»

26. Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
till omskärelse.»

27. Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då
gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
honom.

28. Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
göra.

29. Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
barns äldste.

30. Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inför folkets ögon.

31. Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
ned och tillbådo.

Kapitel 5 – Mose och Aron inför Farao. Israels barns ökade förtryck.
1. Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
högtid åt mig i öknen.»

2. Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller släppa Israel.»

3. Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»

4. Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
dagsverken.

5. Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
dagsverken!»

6. Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
över folket och sade:

7. »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.

8. Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
och säga: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud.’

9. Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»

10. Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
halm.

11. Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
i edert arbete skall intet avdrag göras.»

12. Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
för att bruka det såsom halm.

13. Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»

14. Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
»Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»

15. Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?

16. Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
oss: ’Skaffen fram tegel.’ Och se, dina tjänare få nu uppbära
hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»

17. Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
’Låt oss gå och offra åt HERREN.’

18. Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

19. Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.

20. Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
stodo där för att möta dem;

21. och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.

22. Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?

23. Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
räddat ditt folk.