Kapitel 6 – Paulus förmanar korintierna att rätt mottaga Guds nåd, framhåller huru han själv under många lidanden har bevisat sig såsom Guds tjänare, bjuder dem att skilja sig ifrån de otrogna och att beflita sig om renhet.
1. Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
Guds nåd, att det bliver utan frukt.

2. Han säger ju:
»Jag bönhör dig i behaglig tid,
och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.

3. Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
det att vårt ämbete icke må bliva smädat.

4. Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,

5. under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
mödor, vakor och svält,

6. i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
oskrymtad kärlek,

7. med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
vapen både i högra handen och i vänstra,

8. under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,

9. såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,

10. såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
ägande allt.

11. Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder.

12. Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
hjärtan är allenast litet rum.

13. Given oss då lika för lika — om jag nu får tala såsom till barn
— ja, vidgen också I edra hjärtan.

14. Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
eller vilken gemenskap har ljus med mörker?

15. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
den som tror med den som icke tror?

16. Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
skola vara mitt folk.»

17. Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
eder

18. och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»

Kapitel 7 – Paulus gläder sig över de vittnesbörd om korintiernas tillgivenhet och lydnad som han har mottagit genom Titus.
1. Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
fullborda vår helgelse i Guds fruktan.

2. Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
förfång. —

3. Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
leva med varandra.

4. Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
överflöd, mitt i allt vårt betryck.

5. Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;

6. men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
genom Titus’ ankomst,

7. och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för
oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
gladde jag mig ännu mer.

8. Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
icke detta. Nej, om jag förut ångrade det — eftersom jag ser
att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
tid —

9. så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.

10. Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
världens bedrövelse kommer åstad död.

11. Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På
allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
här gäller. —

12. Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
uppenbart bland eder själva inför Gud.

13. Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan
för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har
fått vederkvickelse genom eder alla.

14. Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
sanning.

15. Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
honom, med fruktan och bävan.

16. Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
gott mod.

Kapitel 8 – Paulus uppmanar korintierna att deltaga i en insamling för de kristna i Jerusalem. Titus, som nu sändes för att uppbära deras bidrag, anbefalles, jämte sina två följeslagare, åt församlingen.
1. Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
Macedoniens församlingar.

2. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.

3. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
det självmant; därom kan jag vittna.

4. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
understödet åt de heliga.

5. Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
vilja.

6. Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
fullbordan.

7. Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
i detta kärleksverk.

8. Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
kärlek är äkta.

9. I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
fattigdom skullen bliva rika.

10. Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
nyttigt för eder. I voren ju före de andra — redan under förra
året — icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
utan till och med när det gällde att besluta sig för den.

11. Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
fullbordan.

12. Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.

13. Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,

14. så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
hjälp. Så skall en utjämning ske,

15. efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»

16. Gud vare tack, som också i Titus’ hjärta ingiver samma nit för
eder.

17. Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
han nu självmant far åstad till eder.

18. Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
församlingar prisas för sitt nit om evangelium;

19. dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.

20. Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
stånd.

21. Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
Herren, utan ock inför människor.

22. Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.

23. Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
församlingssändebud och Kristi ära.

24. Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
eder berömmelse.

Kapitel 9 – Ytterligare uppmaningar till korintierna att lämna bidrag till understödet åt de kristna i Jerusalem.
1. Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
att jag här skriver till eder;

2. jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
edert nit som har eggat så många andra.

3. Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
skolen vara redo.

4. Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
oberedda, kunna vi — för att icke säga I — till äventyrs komma
på skam med vår tillförsikt i denna sak.

5. Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
»välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
njugghet.

6. Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda
sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig
välsignelse.

7. Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta,
icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».

8. Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,

9. efter skriftens ord:
»Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»

10. Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.

11. I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
framkalla tacksägelse till Gud.

12. Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.

13. De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.

14. De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
eder.

15. Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!

Kapitel 10 – Paulus bemöter sina motståndare, som hade påstått att han väl i brev, men icke personligen kunde uppträda med myndighet, och att han otillbörligt berömde sig.
1. Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet

2. och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».

3. Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
köttet.

4. Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.

5. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.

6. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
vi redo att näpsa all olydnad.

7. Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
lika visst göra också vi det.

8. Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
vår myndighet — den som Herren har givit oss, till att uppbygga
eder och icke till att nedbryta — så skall jag dock icke komma
på skam därmed.

9. Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
allenast tänkte skrämma eder.

10. Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
aktar ingen.»

11. Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
äro närvarande.

12. Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
jämföra sig allenast med sig själva.

13. Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.

14. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
Kristus hunnit fram jämväl till eder.

15. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,

16. att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
eder — och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
17. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».

18. Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
utan den som Herren giver sådant vitsord.