Kapitel 11 – Rabbas belägring. Davids äktenskapsbrott med Bat-Seba och hans blodskuld.
1. Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela
Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,
medan David stannade kvar i Jerusalem.
>2 Sam. 12,26 f. 1 Krön. 20,1.
2. Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger
och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick
se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.
3. David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man
sade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»
4. Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon
kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig
från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
>3 Mos. 15,19.

5. Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta
David därom och säga: »Jag är havande.»
6. Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetiten
Uria.» Så sände då Joab Uria till David.
7. Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till
med Joab och med folket, och huru kriget gick.
8. Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och två
dina fötter.» När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en
gåva från konungen efter honom.
9. Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,
jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till
sitt eget hus.
10. Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått ned
till sitt hus.» Då sade David till Uria: »Du kommer ju från
resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»
11. Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu i
lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro
lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att
äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så
sant din själ lever: jag vill icke göra så.»
>1 Sam. 4,3 f.
12. Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag i
morgon sända dig åstad.» Så stannade då Uria i Jerusalem den
dagen och den följande.
13. Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med
sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och
lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och
gick icke ned till sitt hus.
14. Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med
Uria.
15. I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden är
som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att
han bliver slagen till döds.»
16. Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats
där han visste att de tappraste männen funnos.
17. Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med
Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också
hetiten Uria dödades.
18. Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt
under striden.
19. Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat för
konungen allt vad som har hänt under striden,
20. då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:
’Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten I
icke att de skulle skjuta uppifrån muren?
21. Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke
en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så
att han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intill
muren?’ Men då skall du säga: ’Din tjänare Uria, hetiten, är ock
död.’»
>Dom. 9,53.

22. Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad
Joab hade sänt honom att säga;
23. budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga och
drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till
stadsporten.
24. Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera
av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock
död.»
25. Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: ’Låt
icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den
andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.’
Och intala honom så mod.»

26. Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon
dödsklagan efter sin man.
27. Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne
hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom
en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.

Kapitel 12 – Natans strafftal till David. Davids ånger. Barnets död. Salomos födelse. Rabbas erövring.
1. Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,
sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var
rik och den andre fattig.
2. Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
3. Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han
hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och
hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och
drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom
en dotter.
4. Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke
taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande
som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens
lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»
5. Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade
till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som
har gjort detta.
6. Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde
sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»
>2 Mos. 22,1.
7. Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN,
Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag
har räddat dig ur Sauls hand.
>1 Sam. 16,1, 13.
8. Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i
din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om
detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare
giva dig både ett och annat.
9. Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i
hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och
hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har
du dräpt med Ammons barns svärd.
>2 Sam. 11,15 f., 27.
10. Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig
tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias
hustru till hustru åt dig.
11. Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från
ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon
och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur
mitt på ljusa dagen.
>5 Mos. 28,30. 2 Sam. 13,1 f. 15,1 f. 16,22. 18,9 f. 1 Kon. 1,5 f.
12. Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta
ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»

13. Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan
sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du
skall icke dö.
>Ps. 51,1 f. Syr. 47,11.
14. Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender
att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig
döden dö.»
>2 Sam. 11,27.
15. Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias
hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev
dödssjukt.
16. Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och
när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
17. Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att
förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och
han åt icke heller något med dem.

18. Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att
om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi
talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke
lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom
att barnet har dött? Han kunde göra något ont.»
19. Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod
han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har
barnet dött?» De svarade: »Ja.»
20. Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och
bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när
han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt
honom, och han åt.
21. Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?
Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så
snart barnet har dött, står du upp och äter!»
22. Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,
ty jag tänkte: ’Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och
låter barnet få leva.’
23. Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag
väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han
kommer icke tillbaka till mig.»

24. Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne
och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav
namnet Salomo. Och HERREN älskade honom
>1 Krön. 3,5. 22,9. Matt. 1,6.
25. och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom
namnet Jedidja[1], för HERRENS skull.

26. Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog
konungastaden.
>2 Sam. 11,1. 1 Krön. 20,1.
27. Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har
angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
28. Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag
den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära
namnet därför.»
29. Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep
det och intog det.
30. Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en
talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på
Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
31. Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och
tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt
Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände
David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

[1] D. ä. Herrens älskling.

Kapitel 13 – Amnon kränker Tamar och dödas av Absalom; denne flyr.
1. Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön
syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till
henne.
>2 Sam. 3,2.
2. Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att
han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke
vara möjligt att göra henne något.
3. Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids
broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
>1 Sam. 16,9. 2 Sam. 21,21. 1 Krön. 2,13.
4. Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd
ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon
svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms
syster Tamar.»
5. Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.
När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:
’Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt
henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan
få den ur hennes hand att äta.’»
6. Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för
att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster
Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att
jag kan få dem ur hennes hand att äta.»

7. Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till
din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
8. Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg
till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav
kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
9. Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;
men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut
härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
10. Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att
jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon
hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11. Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,
fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos
mig, min syster.»
12. Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty
sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
>3 Mos 18,9. 20,17. 5 Mos. 27,22.
13. Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle
ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han
vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
14. Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne
övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
15. Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,
den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han
hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå
din väg.»
16. Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt
brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du
har gjort med mig.»
17. Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man
som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut
härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
18. Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro
konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När
tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19. tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida
livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade
handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
>Job 2,12. Jer. 2,37.
20. Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon
varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.
Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin
broder Absaloms hus i svår sorg.
21. Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22. Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty
Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster
Tamar.

23. Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som
ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
24. Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava
fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå
med din tjänare.»
>1 Sam. 25,2, 36.
25. Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke
allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och
fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom
sin avskedshälsning.
26. Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon
gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå
med dig?»
27. Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de
övriga konungasönerna gå med honom.

28. Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons
hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:
’Huggen ned Amnon’, så döden honom utan fruktan. Det är ju jag
som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom
käcka män.»
29. Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.
Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på
sin mulåsna och flydde.
30. Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att
Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en
enda av dem fanns kvar.
31. Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på
marken, under det att alla hans tjänare stodo där med
sönderrivna kläder.
32. Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda
och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de
unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.
Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne
kränkte hans syster Tamar.
33. Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit
sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är
död.»

34. Emellertid flydde Absalom. — När nu mannen som stod på vakt
lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen
bakom honom, vid sidan av berget.
35. Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.
Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
36. Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de
brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto
häftigt och bitterligen.
37. Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs
son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
>2 Sam. 3,3.
38. Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade
han där i tre år.
39. Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han
tröstade sig över att Amnon var död.

Kapitel 14 – Kvinnan från Tekoa inför David. Absaloms återkomst och benådning.
1. Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot
Absalom.
2. Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna
och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i
sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en
kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
3. Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»
Joab lade nu orden i hennes mun.
4. Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till
jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o
konung!»
5. Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack,
jag är änka; min man är död.
6. Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med
varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan
och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
7. Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de
säga: ’Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda
honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;
på det sättet förgöra vi ock arvingen.’ På det att efter min
man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja
de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
>5 Mos. 19,11 f.
8. Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva
befallning om dig.»
9. Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre
konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen
och hans tron vare utan skuld.»
10. Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till
mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11. Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att
blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke
förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett
hår av din son skall falla på jorden.»
>4 Mos 35,10 f. 5 Mos. 19,2 f. Jos. 20,1 f.
12. Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min
herre konungen.» Han sade: »Tala.»
13. Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När
konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,
eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
14. Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på
jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke
livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den
förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
>Ps. 89,49. Hes. 18,23, 32.
15. Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre
konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då
tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända
skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
16. Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från
den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds
arvedel.
17. Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva
mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör
allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
>2 Sam. 19,27.

18. Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig
något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min
herre konungen tale.»
19. Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»
Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:
om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,
vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab
som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun
allt vad jag har sagt.
20. För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab
handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel
och vet allt som sker på jorden.»

21. Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du
önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
22. Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och
välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare
att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom
konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
23. Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom
till Jerusalem.
>2 Sam. 13,27.
24. Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han
får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till
sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.

25. Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som
man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa
fanns icke något fel på honom
26. Och när han lät klippa håret på sitt huvud — vid slutet av vart
år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han
måste låta klippa det — så befanns det, att när man vägde håret
från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter
konungsvikt.
27. Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet
Tamar; hon var en skön kvinna.
>2 Sam. 18,18

28. När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma
inför konungens ansikte,
29. sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till
konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände
bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30. Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett
åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu
dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på
åkerstycket.
31. Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:
»Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
32. Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom
hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:
’Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre
för mig, om jag ännu vore kvar där.’ Nu vill jag komma inför
konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må
han döda mig.
33. Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade
då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned
för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför
konungen. Och konungen kysste Absalom.

Kapitel 15 – Absaloms stämplingar och uppror. Davids flykt.
1. En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill
ock femtio man som löpte framför honom.
>1 Kon. 1,5.
2. Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av
vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg
till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade
Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»
När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels
stammar»,
3. sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,
men du har ingen som hör på dig hos konungen.»
4. Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i
landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme
till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»
5. Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han
ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
6. På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för
att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom
Israels män.

7. Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till
konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det
löfte som jag har gjort åt HERREN.
8. Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;
jag sade: ’Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så
vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.’»
>1 Mos. 28,20 f. 2 Sam. 13.37 f
9. Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begav
sig till Hebron.
10. Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar
och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: ’Nu har
Absalom blivit konung i Hebron.’»
11. Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som
voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om
någonting.
12. Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta
giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och
sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet
gick folket över till Absalom.
>1 Krön. 27,33.

13. Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt
sina hjärtan till Absalom.»
14. Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i
Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för
oss undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hast
kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens
invånare med svärdsegg.»
>Ps. 3,1 f.
15. Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre
konungen behagar äro dina tjänare redo.
16. Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock
lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
17. Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de
stannade vid Bet-Hammerhak.
18. Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock
alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra
man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi
framför konungen.
>2 Sam. 8,18.
19. Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med
oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en
främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
20. I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss
på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd
tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och
trofasthet bevisas eder.»
21. Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och
så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre
konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv
eller död.»
>Rut 1,16 f.
22. Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatiten
Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som
han hade med sig.
23. Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och
då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket
över och tog vägen åt öknen.
>Joh. 18,1.
24. Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de
buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark —
varvid också Ebjatar kom ditupp — till dess att allt folket
hade hunnit draga fram ur staden.
25. Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i
staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma
tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
>Ps. 27,4.
26. Men om han säger så: ’Jag har icke behag till dig’ — se, då är
jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»
>1 Sam. 3,18. 2 Sam. 10,12.
27. Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd
tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars
son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
>1 Sam. 9,9. 2 Sam. 17,17.
28. Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett
budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
29. Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och
stannade där.

30. Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock
höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
>2 Sam. 19,4. Est. 6,12. Jer. 14,3 f
31. Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem
som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör
Ahitofels råd till dårskap.»
>Jobs 5,12.
32. När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade
tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven
livklädnad och med jord på sitt huvud.
33. David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till
besvär.
34. Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:
’Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din
faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare’, så kan du
gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
>2 Sam. 17,6 f.
35. Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får
höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och
Ebjatar.
36. De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,
och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt
vad I fån höra.»
37. Så gick då Husai, Davids vän[1], in i staden. Och jämväl Absalom
drog in i Jerusalem.

[1] Se Vän i Ordförkl.