Kapitel 1 – Paulus hälsar de kristna i Korint, tackar Gud för den tröst han har undfått och för räddning ur en dödsfara, omtalar varför han icke har stått fast vid sitt beslut att taga vägen till Macedonien över Korint.
1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.

2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.

3. Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,

4. han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
nöd.

5. Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.

6. Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp
vi hysa i fråga om eder är fast,

7. ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
tröst vi undfå.

8. Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
misströstade om livet.

9. Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
uppväcker de döda.

10. Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
framgent skall frälsa oss.

11. Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många
hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
har kommit oss till del.

12. Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.

13. Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen
komma att till fullo förstå

14. vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
dag.

15. Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
att I skullen få ännu ett kärleksbevis.

16. Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
att då av eder utrustas för resan till Judeen.

17. Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
nej»?

18. Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
»ja och nej».

19. Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
genom oss — genom mig och Silvanus och Timoteus — han kom ju
icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.

20. Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
bliva ärad genom oss.

21. Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
har smort oss, det är Gud,

22. han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
till en underpant i våra hjärtan.

23. Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.

24. (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
i tron stån I fasta.)

Kapitel 2 – Paulus förklarar att en viss syndare må efter utståndet straff få förlåtelse; han tackar Gud, som låter evangelium gå fram i segertåg, omgivet av Kristi kunskaps rökelsedoft, till vars spridande Paulus har undfått skicklighet av Gud.
1. Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
till eder med bedrövelse.

2. Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?

3. Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
är allas eder glädje.

4. Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
till eder.

5. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån —
för att jag nu icke skall tala för strängt.

6. Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
de flesta bland eder.

7. I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
bedrövelse.

8. Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
bemöta honom med kärlek.

9. Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.

10. Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
ansikte förlåtit det för eder skull.

11. Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.

12. Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;

13. men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
mig till Macedonien.

14. Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!

15. Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.

16. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
äro vi en lukt från liv till liv.

Vem är nu skicklig härtill?

17. Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
ordet i Kristus, inför Gud.

Kapitel 3 – Korintierna själva äro ett anbefallningsbrev för Paulus. Det nya och det gamla förbundets ämbeten.
1. Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
kanhända ifrån eder?

2. Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
hjärtan, känt och läst av alla människor.

3. Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
människohjärtan.

4. En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.

5. Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
kommer från Gud,

6. som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
bokstaven dödar, men Anden gör levande.

7. Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
se på Moses’ ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
dock var försvinnande,

8. huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!

9. Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.

10. Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.

11. Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
härlighet.

12. Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga

13. och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
försvinnande tog en ände.

14. Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.

15. Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
föreläses.

16. Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
bort.

17. Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.

18. Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
som själv är ande.

Kapitel 4 – Paulus förkunnar evangelium frimodigt, rent och klart, under bedrövelser och faror, men med kraft från Gud och med hopp om en stundande, översvinnlig härlighet.
1. Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.

2. Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
var människas samvete.

3. Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.

4. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
Guds egen avbilds, härlighet.

5. Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.

6. Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
kunna sprida sitt sken.

7. Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
oss.

8. Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
rådvilla, dock icke rådlösa;

9. vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
till marken, dock icke förlorade.

10. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.

11. Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
dödliga kött.

12. Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.

13. Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
ock,

14. ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
eder.

15. Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.

16. Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.

17. Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
väger översvinnligen tungt och varar i evighet —

18. åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
med de som icke synas, de vara i evighet.

Kapitel 5 – Vår jordiska kroppshydda skall utbytas mot en himmelsk. Under väntan på denna förvaltar Paulus sitt ämbete med gott mod, till Guds ära och församlingens bästa, i tro på den uppståndne, på en ny skapelse och på försoning med Gud genom Kristus.
1. Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.

2. Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
himmelska hydda;

3. ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
att befinnas nakna.

4. Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
uppslukat av livet.

5. Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
en underpant har givit oss Anden.

6. Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;

7. ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.

8. Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
kroppen och komma hem till Herren.

9. Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
vi äro hemma eller borta.

10. Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
gott eller ont.

11. Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
»vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.

12. Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
och icke av vad som är i hjärtat.

13. Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
godo.

14. Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
för alla, alltså hava de alla dött.

15. Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
uppstått för dem.

16. Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.

17. Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!

18. Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.

19. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
betrott oss med försoningens ord.

20. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
Gud.

21. Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
Gud.