Kapitel 21 – Isaks födelse. Ismael och Hagar i öknen. Abrahams förbund med Abimelek.
1. Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt.

2. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.

3. Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak.

4. Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom.

5. Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom.

6. Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig.»

7. Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

8. Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.

9. Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött åt Abraham, leka och skämta;

10. och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak.»

11. Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.

12. Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig.

13. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är din säd.»

14. Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.

15. Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske

16. och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.

17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.

18. Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
honom till ett stort folk.»

19. Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.

20. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.

21. Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.

22. Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.

23. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»

24. Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»

25. Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.

26. Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.»

27. Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.

28. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.

29. Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?»

30. Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.»

31. Därav kallades det stället Beer-Seba, eftersom
de båda där gingo eden.

32. När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.

33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERRENS, den evige Gudens, namn.

34. Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

Kapitel 22 – Abraham prövas av Gud genom befallningen att offra Isak. Nahors släkttavla.
1. En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2. Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.

4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,

5. sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.»

6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.

7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8. Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9. När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.

11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12. Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.»

13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.

14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
sig.

15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen

16. och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.

18. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför
att du lyssnade till mina ord.»

19. Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.

20. En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor.»

21. Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader,

22. vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23. Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder.

24. Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

Kapitel 23 – Saras död. Abrahams gravköp.
1. Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.

2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

3. Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:

4. »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.»

5. Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:

6. »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»

7. Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;

8. och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,

9. så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.»

10. Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:

11. »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»

12. Men Abraham bugade sig för landets folk;

13. och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.»

14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:

15. »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.»

16. Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel.

17. Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom

18. inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

19. Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.

20. Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.

Kapitel 24 – Rebecka bliver Isaks hustru.
1. Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken.

2. Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: »Lägg din hand under min länd;

3. jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor,

4. utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak.»

5. Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»

6. Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka.

7. HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: ’Åt din säd skall jag giva detta land’, han
skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son.

8. Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»

9. Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom detta med ed.

10. Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.

11. Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten.

12. Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.

13. Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten.

14. Om jag nu säger till en flicka: ’Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka’ och hon då svarar: ’Drick; dina kameler vill jag ock
vattna’, må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre.»

15. Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.

16. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen.

17. Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka.»

18. Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka.

19. Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka.»

20. Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler.

21. Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke.

22. Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt,

23. och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»

24. Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne föddes åt Nahor.»

25. Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»

26. Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN

27. och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»

28. Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus.

29. Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan.

30. När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: ’Så
och så talade mannen till mig’, då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan.

31. Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna.»

32. Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
hans och hans följeslagares fötter.

33. Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
tala då.»

34. Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.

35. Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.

36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.

37. Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: ’Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor,

38. utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.’

39. Då sade jag till min herre: ’Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?’

40. Han svarade mig: ’HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;

41. i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,
skall du vara fri ifrån eden till mig.’

42. Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam,

43. må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: ’Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka’

44. och hon då svarar mig: ’Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten’ — må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son.

45. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: ’Låt mig få dricka.’

46. Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: ’Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.’ Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna.

47. Och jag frågade henne och sade: ’Vems dotter är du?’ Hon
svarade: ’Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.’ Då satte jag ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes armar.

48. Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.

49. Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

50. Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott.

51. Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»

52. När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
tillbad HERREN.

53. Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker.

54. Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»

55. Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»

56. Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre.»

57. Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»

58. Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»

59. Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män.

60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar.»

61. Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg.

62. Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet.

63. Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.

64. Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen;

65. och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog
hon sin slöja och höljde sig i den.

66. Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.

67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

Kapitel 25 – Abrahams söner med Ketura. Hans död och begravning. Ismaels släkttavla. Esaus och Jakobs födelse. Esaus förstfödslorätt.
1. Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.

2. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua.

3. Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
assuréerna, letuséerna och leumméerna.

4. Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.

5. Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.

6. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet.

7. Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;

8. därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.

9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,

10. den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.

11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.

12. Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.

13. Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,

14. Misma, Duma och Massa,

15. Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.

16. Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.

17. Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.

18. Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.

19. Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;

20. och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.

21. Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.

22. Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
bort för att fråga HERREN.

23. Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.»

24. När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.

25. Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.

26. Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob. Men
Isak var sextio år gammal, när de föddes.

27. Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.

28. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.

29. En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.

30. Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom.

31. Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»

32. Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?»

33. Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.

34. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.