Kapitel 11 – Folkets knorrande i Tabeera och Kibrot-Hattaava. De sjuttio äldste. Vaktlar.
1. Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN
hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
2. Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
stannade elden av.
3. Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
hade brunnit ibland dem.
4. Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
om vi hade kött att äta!
5. Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
6. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
intet annat se än manna.
7. Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
bdelliumharts.
8. Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
bakverk med olja.
9. När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.
10. Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
storligen, och Mose själv blev misslynt.
11. Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
12. Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
har lovat åt deras fäder?
13. Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta
ju och vända sig mot mig och säga: ’Giv oss kött, så att vi få
äta.’
14. Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
för tungt.
15. Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»
16. Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17. Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
bära den ensam.
18. Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
och sagt: ’Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott
att vara!’ Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
19. Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
20. utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
inför hans ansikte och sagt: ’Varför drogo vi då ut ur
Egypten?’»
21. Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
som jag har omkring mig, och dock säger du: ’Kött vill jag giva
dem, så att de hava att äta en månads tid!’
22. Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets
fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
23. HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få
se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»
24. Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
dem ställa sig runt omkring tältet.
25. Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
de sedan icke mer gjorde.
26. Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de
uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
profeterade i lägret.
27. Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
28. Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
det.»
29. Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att
fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
läte sin Ande komma över dem!»
30. Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
31. Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
över marken.
32. Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring
lägret.
33. Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
34. Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
dem av folket, som hade gripits av lystnad.
35. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
och i Haserot stannade de.
Kapitel 12 – Mirjam och Aron sätta sig upp emot Mose. Mirjam straffas.
1. Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
tagit en etiopisk kvinna till hustru.
2. Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar
han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
3. Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
människa på jorden.
4. Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
5. Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
båda ditut.
6. Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet
bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
och talar med honom i drömmar.
7. Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
betrodd.
8. Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft
försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
9. Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
10. När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
han se att hon var spetälsk.
11. Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
12. Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
13. Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
frisk.»
14. HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må
hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
15. Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.
Kapitel 13 – De tolv spejarna.
1. Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen
Paran.
2. Och HERREN talade till Mose och sade:
3. »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill
giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända,
men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
4. Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS
befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels
barn.
5. Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs
son;
6. av Simeons stam: Safat, Horis son;
7. av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
8. av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
9. av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
10. av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
11. av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
12. av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
13. av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
14. av Asers stam: Setur, Mikaels son;
15. av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
16. av Gads stam; Geuel, Makis son.
17. Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja
landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
18. Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.
Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
vidare upp till Bergsbygden.
19. Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
20. och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
befästa städer,
21. och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med
eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de
första druvorna voro mogna
22. Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
Rehob, där vägen går till Hamat.
23. De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes
sju år före Soan i Egypten.
24. Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
25. Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
Israels barn där skuro av.
26. Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
landet.
27. De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
28. De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
är dess frukt.
29. Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
av Anak.
30. Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»
31. Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
32. Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
33. Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
34. Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
om oss.
Kapitel 14 – Folkets knorrande. Spejarnas straff. De knorrandes försök att söderifrån tränga in i Kanaans land.
1. Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
natten.
2. Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
3. Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända
tillbaka till Egypten.»
4. Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
tillbaka till Egypten.»
5. Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
hela församlade menighet.
6. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
7. och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
8. Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
landet och giva det åt oss — ett land som flyter av mjölk och
honung.
9. Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
frukten icke för dem.»
10. Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade
sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
barn.
11. Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
12. Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
13. Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
14. och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
och i en eldstod om natten.
15. Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
16. ’Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
öknen.’
17. Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
sagt:
18. ’HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
efterkommande i tredje och fjärde led.’
19. Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
Egypten och ända hit.»
20. Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
21. Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
av HERRENS härlighet:
22. av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
frestat mig och icke velat höra min röst,
23. av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
24. Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
besitta det.
25. Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
öknen, åt Röda havet till.»
26. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
27. »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
28. Säg nu till dem: ’Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
29. Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
mot mig.
30. Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31. Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
det land som I haven föraktat.
32. I själva däremot — edra döda kroppar skola bliva liggande här i
öknen.
33. Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
34. Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
under fyrtio år — ett år för var dag — komma att bära på edra
missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
hand ifrån eder.’
35. Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
skola de förgås, här skola de dö.»
36. Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
37. dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
38. Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
39. Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket
mycket sorgset.
40. Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
syndat.»
41. Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
Det kan ju icke lyckas väl.
42. HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
43. Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
HERREN skall därför icke vara med eder.»
44. Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
45. Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
dem ända till Horma.
Kapitel 15 – Tillägg till lagarna om offer och förstlingsgåvor. En sabbatsbrytare stenad. Stadga om tofsarna på israeliternas kläder.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
3. viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
slaktoffer — vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
högtidsoffer — för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
fäkreatur eller småboskap,
4. så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja;
5. och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
är ett slaktoffer.
6. Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
7. och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
till er välbehaglig lukt för HERREN.
8. Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
gäller tackoffer åt HERREN.
9. Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
10. och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
11. Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
av småboskapen, vare sig får eller get.
12. Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
ett vad här är sagt, efter deras antal.
13. Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
14. Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
som I offren.
15. Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
för främlingen som bor ibland eder. Detta skall vara en
evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
16. Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
som bor hos eder.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
land dit jag vill föra eder,
19. skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
därav.
20. Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
eder loge.
21. Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
offergärd, släkte efter släkte.
22. Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
23. efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
släkte,
24. så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
25. Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
ouppsåtliga synd.
26. Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
den ouppsåtliga synden.
27. Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
syndoffer föra fram en årsgammal get.
28. Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
29. För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
någon begår synd ouppsåtligen.
30. Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
folk.
31. Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
honom.
32. Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
samla ihop ved på sabbatsdagen.
33. Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
34. Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
de honom i förvar.
35. Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden;
hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
36. Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.
37. Och HERREN talade till Mose och sade:
38. Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
39. Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
nu löpen efter i trolös avfällighet.
40. Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
och vara helgade åt eder Gud.
41. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.