Kapitel 21 – Nabots vingård och mordet på Nabot. Elias strafftal mot Ahab och hans hus. Ahabs ånger.
1. Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i
Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
2. Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
betalning för den.»
3. Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
>3 Mos. 25,23 f. Hes. 46,18.
4. Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
»Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade
sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
5. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
»Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
6. Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
Nabot och sade till honom: ’Låt mig få din vingård för
penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
vingård i stället’, då svarade han: ’Jag vill icke låta dig få
min vingård.’
7. Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
dig jisreeliten Nabot vingård.
8. Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
9. Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
sitta längst fram bland folket.
10. Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
dem vittna emot honom och säga: ’Du har talat förgripligt mot
Gud och konungen.’ Fören så ut honom och stenen honom till
döds.»
11. Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
dem.
12. De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
folket.
13. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom
utanför staden och stenade honom till döds.
14. Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
blivit stenad till döds.»
15. Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
16. Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
besittning.
17. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
18. »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
ned för att taga den i besittning.
19. Och du skall tala till honom och säga: ’Så säger HERREN: Har du
till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?’ Därefter
skall du tala till honom och säga: ’Så säger HERREN: På samma
ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
slicka också ditt blod.’»
>1 Kon. 22,38. 2 Kon. 9,25 f. Ps. 68,24.
20. Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har
sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
21. därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 2 Kon. 9,8 f. 10,10 f.
22. Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
23. Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
upp Isebel invid Jisreels murar.
>2 Kon. 9,10, 33 f.
24. Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
>1 Kon. 14,11. 16,4,
25. (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
uppeggade honom därtill.
26. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
HERREN fördrev för Israels barn.)
27. Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
svepte säcktyg om sin kropp och
fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
28. Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
29. »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så
ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
hans hus.»
>2 Kon. 9,22 f.
Kapitel 22 – Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs död. Josafats regering i Juda. Hans död. Ahasja konung i Israel.
1. Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
Aram och Israel.
2. Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
konung.
>2 Krön. 18,2 f.
3. Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramot
i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det
icke ifrån konungen i Aram.»
4. Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,
mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
>2 Kon. 3,7 f.
5. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
>2 Kon. 3,11.
6. Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
män, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De
svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
7. Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
8. Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
9. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
10. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
11. Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
12. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
13. Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
lova också du lycka.»
14. Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som HERREN säger till mig.»
>4 Mos. 22,38.
15. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skola vi avstå därifrån?» Han svarade honom: »Drag ditupp,
så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens
hand.»
16. Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
17. Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: ’Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.’»
>4 Mos. 27,17. Matt. 9,36
18. Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
19. Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
högra sida och på hans vänstra.
20. Och HERREN sade: ’Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
Gilead, för att han må falla där?’ Då sade den ene så och den
andre så.
21. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
’Jag vill locka honom därtill.’ HERREN frågade honom: ’På vad
sätt?’
>Job 1,6.
22. Han svarade: ’Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.’ Då sade han: ’Du må försöka att locka
honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.’
23. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
24. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
25. Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
>1 Kon. 20,30.
26. Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till
Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
27. Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»
28. Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
>Mik. 1,2.
29. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
30. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
striden.
31. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
>1 Kon. 20,16, 24.
32. När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför till
anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
33. Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
Israels konung, vände de om och läto honom vara.
34. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
>1 Kon. 20,42.
35. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han
upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
36. Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en till
sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»
37. Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
begrov konungen där i Samaria.
38. Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
hans blod, och skökorna badade sig däri — såsom HERREN hade
sagt.
>1 Kon. 21,19 2 Kon. 9,25 f.
39. Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
40. Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev
konung efter honom.
41. Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels
konungs, fjärde regeringsår.
>1 Kon 15,24.
42. Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,
Silhis dotter.
43. Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
44. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
>1 Kon. 15,14.
45. Och Josafat höll fred med Israels konung.
46. Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
krönika.
47. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
>1 Kon. 15,12.
48. I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
>2 Sam. 8,14.
49. Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till
Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
skeppsbrott vid Esjon-Geber.
>1 Kon. 9,28. 2 Krön. 20,36 f.
50. Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara med
ditt folk på skeppen.» Men Josafat ville icke.
51. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev
konung efter honom.
52. Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
över Israel i två år.
53. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f. 16,31.
54. Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,
Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.