Kapitel 16 – Simsons bedrift med Gasas stadsportar. Delila. Simson övervunnen och fängslad. Hans sista bedrift och död. Hans begravning.
1. Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in
till henne.

2. När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,
omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid
stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:
»Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi
dräpa honom.»

3. Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod
han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda
dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade
alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det
berg som ligger gent emot Hebron.

4. Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid
bäcken Sorek.

5. Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till
henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror
att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,
så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig
ett tusen ett hundra siklar silver var.»

6. Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är
så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»

7. Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och
vore såsom en vanlig människa.»

8. Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
dem.

9. Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan
ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Då
slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd
slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man
ingenting fått veta om hans styrka.

10. Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit
för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»

11. Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke
hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore
såsom en vanlig människa.»

12. Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till
honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i
försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,
såsom hade det varit trådar.

13. Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och
ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Han
svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud
i ränningen till din väv.»

14. Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till
honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade
upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till
väven.

15. Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du
som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit
mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»

16. Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran
och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,

17. och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:
»Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir
allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,
viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom
alla andra människor.»

18. Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin
hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas
hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har
nu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernas
hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.

19. Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan
hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av
de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över
honom, och hans styrka vek ifrån honom.

20. Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han
då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu
såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke
att HERREN hade vikit ifrån honom.

21. Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på
honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med
kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.

22. Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit
avrakat.

23. Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en
stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:
»Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»

24. Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
»Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt
land och slog så många av oss ihjäl.»

25. Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta
Simson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad ur
fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade
ställt honom mellan pelarna.

26. Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp
mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att
jag får luta mig mot dem.»

27. Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla
hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och
kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.

28. Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på
mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får
taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»

29. Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade
på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra
handen och i den andra med vänstra.

30. Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan
böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över
hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så
dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan
han levde.

31. Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.

Kapitel 17 – Mikas bilddyrkan.
1. I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.

2. Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar
som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en
förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos
mig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignad
vare du, min son, av HERREN!»

3. Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt
sin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa
penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må
låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem
nu tillbaka åt dig.»

4. Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder
två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne
gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
ställdes in i Mikas hus.

5. Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och
husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till
präst åt sig.

6. På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.

7. I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var
levit och bodde där såsom främling.

8. Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för
att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under
sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.

9. Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
»Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på
vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan
bo.»

10. Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader[1]
och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar
silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Då
följde leviten med honom.

11. Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne
behandlade den unge mannen såsom sin son.

12. Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge
mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.

13. Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,
eftersom jag har fått leviten till präst.»

Kapitel 18 – Daniterna röva Mikas gudabilder, intaga Lais och införa där bilddyrkan.
1. På den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden sökte
sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills
hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland
Israels övriga stammar.

2. Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,
tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
undersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersöken
landet.» Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
hus; där stannade de över natten.

3. När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens
sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vem
har fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru har
du det här?»

4. Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gav
mig lön, och jag blev präst åt honom.»

5. Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om den
resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»

6. Prästen svarade dem: »Gån i frid. Den resa som I ären stadda på
står under HERRENS beskydd.»

7. Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo
huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,
stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet
genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån
sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.

8. När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,
frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»

9. De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besett
landet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?
Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och
intagen landet.

10. När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,
och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand —
en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»

11. Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med
vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.

12. De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför
kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger
bakom Kirjat-Jearim.

13. Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så
fram till Mikas hus.

14. De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais’ land togo
då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i
husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
Gudabild. Så betänken nu vad I bören göra.»

15. Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
Mikas hus, och hälsade honom.

16. Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången
till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.

17. Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo
upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra
vapenomgjordade männen.

18. När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den
skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
gudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»

19. De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss
och bliv fader[1] och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: att
vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en
hel stam och släkt i Israel?»

20. Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och
husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.

21. Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto
därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
föras främst i tåget.

22. Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas
hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas
hus, och som under tiden hade samlat sig.

23. Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:
»Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»

24. Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,
därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu mer
kvar? Och ändå frågen I mig: ’Vad fattas dig?’!»

25. Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord mer
från dig. Eljest kan det hända att några män i förbittring hugga
ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både
du själv och ditt husfolk.»

26. Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de
voro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.

27. Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och
därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde
stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden
brände de upp i eld.

28. Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån
Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra
människor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter upp
staden och bosatte sig där.

29. Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
till Israel; förut hade staden hetat Lais.

30. Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och
Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro
präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk
fördes bort i fångenskap.

31. De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
Silo.

Kapitel 19 – Det skändliga dådet i Gibea.
1. På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en
levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till
bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.

2. Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till
sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid
av fyra månader.

3. Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att
tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade
med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i
sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han
glad emot honom.

4. Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han
stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där
nätterna över.

5. När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:
»Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»

6. Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och
drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig
för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»

7. Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader
honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över
natten.

8. På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att
resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen
så till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.

9. När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:
»Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen
nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt
ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga
eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»

10. Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo
och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,
det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;
och hans bihustru följde honom.

11. Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade
tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna
jebuséstad och stanna där över natten.»

12. Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en
främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,
fram till Gibea.»

13. Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka
hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea
eller Rama.»

14. Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick
solen ned.

15. Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i
Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna
platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över
natten.

16. Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på
fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom
främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.

17. När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande
mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:
»Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»

18. Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda
till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;
därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga
emot mig i sitt hus.

19. Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin
åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer
oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»

20. Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig få
sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen
må du icke stanna över natten.»

21. Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och
sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.

22. Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades
plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på
dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:
»För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få
känna honom.»

23. Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:
»Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har
kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.

24. Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en
bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och
göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke
göra någon sådan galenskap.

25. Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru
och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade
henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när
morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.

26. Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till
mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det
blev dager.

27. När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till
huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin
bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.

28. Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intet
svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen
sig redo och reste hem till sitt.

29. Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.

30. Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt
eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp
ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån
och sägen edert ord.»

Kapitel 20 – Utrotningskriget mot Benjamin.
1. Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig
såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads
land, inför HERREN i Mispa.

2. Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram
i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån
till fots.

3. Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade
dragit upp till Mispa.

Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har
tillgått.»

4. Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda
och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för
att stanna där över natten.

5. Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och
min bihustru kränkte de, så att hon dog.

6. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena
omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade
gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.

7. Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram
förslag och råd här på stället.»

8. Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må
gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.

9. Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå
över det.

10. På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,
och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för
att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det
kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom
tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i
Israel.»

11. Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom
en man.

12. Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar
och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit
begången ibland eder!

13. Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem
och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiterna
ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,
ord.

14. I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till
Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.

15. På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa
städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring
medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
utvalda män.

16. Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro
vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,
utan att fela.

17. Och när Israels män — Benjamin frånräknad — mönstrades,
utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa
voro krigsmän.

18. Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.
Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden
mot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»

19. Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig
framför Gibea.

20. Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels
män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.

21. Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen
tjugutvå tusen man av Israel.

22. Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp
sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt
upp sig första dagen.

23. Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte
ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en
gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» Och
HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»

24. När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins
barn,

25. drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn
och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
svärdbeväpnade män.

26. Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och
fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade
brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.

27. Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den
tiden där,

28. och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför
den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut
till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå
därifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag
giva honom i din hand.»

29. Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.

30. Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på
tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea
likasom de förra gångerna.

31. Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt
bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,
fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på
den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över
fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.

32. Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom
förut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly
och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.

33. Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,
och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats
vid Maare-Geba.

34. Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att
olyckan var dem så nära.

35. Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra
man, allasammans svärdbeväpnade män.

36. Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo
nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som
de hade lagt mot Gibea.

37. Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de
som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden
med svärdsegg.

38. Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som
lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken
stiga upp från staden.

39. Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i
början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett
trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av
oss, nu likasom i den förra striden»,

40. då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det
avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu
se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.

41. När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män
förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.

42. Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men
fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där
nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.

43. De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.

44. Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
folk.

45. Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,
fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo
av dem två tusen man.

46. Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin
tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro
tappert folk.

47. Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons
klippa i fyra månader.

48. Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och
slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som
ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de
träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade
på.

Kapitel 21 – Benjamins stam upprättas åter.
1. Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss
skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»

2. Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen
inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt

3. och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i
Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»

4. Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare
och offrade brännoffer och tackoffer.

5. och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar,
som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?» Ty
man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
HERREN i Mispa skulle straffas med döden.

6. Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:
»Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.

7. Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få
hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem
giva hustrur av våra döttrar.»

8. Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som
icke kom upp till HERREN i Mispa?» Och se, från Jabes i Gilead
hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.

9. Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i
Jabes i Gilead var där.

10. Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och
bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i
Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.

11. Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor
som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.

12. Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med
mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i
Kanaans land.

13. Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de
benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem
fred.

14. Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa
räckte ingalunda till för dem.

15. Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
en rämna bland Israels stammar.

16. Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som
äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty alla kvinnor äro ju
utrotade ur Benjamin.»

17. Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en
besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.

18. Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty
Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver
en hustru åt Benjamin.»

19. Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter
år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går
från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»

20. Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder
i försåt i vingårdarna.

21. När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina
dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av
eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva
hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
land.

22. Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig
för oss, vilja vi säga till dem: ’Förunnen oss dem; ty ingen av
oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke
själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder
skuld.’»

23. Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika
många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de
rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
åter upp städerna och bosatte sig i dem.

24. Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och
en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och
en till sin arvedel.

25. På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.