Kapitel 6 – Herrens ark föres tillbaka till Israels land.
1. Sedan nu HERRENS ark hade varit i filistéernas land i sju
månader,
2. tillkallade filistéerna sina präster och spåmän och sade: »Vad
skola vi göra med HERRENS ark? Låten oss veta på vilket sätt vi
skola sända den till dess plats igen.»
3. De svarade: »Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I
icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett
skuldoffer. Då skolen I bliva botade, och det skall då också
bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka
från eder.»
4. Då frågade de: »Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?»
De svarade: »Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika
många som filistéernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har
träffat alla, också edra hövdingar.
5. I skolen göra avbildningar av edra bölder och avbildningar av
jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels
Gud. Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock
från eder gud och från edert land.
6. Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao
tillslöto sina hjärtan? Måste icke dessa, sedan han hade utfört
stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo
gå?
7. Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och
som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men
skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.
8. Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de
gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin
vid sidan av den, och låten den så gå åstad.
9. Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp
mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora
onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand
som hemsökte oss. Detta har då träffat oss allenast av en
händelse.»

10. Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för
vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.
11. Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med
jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
12. Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo
alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av
vare sig till höger eller till vänster. Och filistéernas
hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes’ område.
13. Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen. När de nu
lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då
de sågo den.
14. Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den
där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på
vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.
15. Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som
stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade
satt detta på den stora stenen. Sedan offrade invånarna i
Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.
16. Och när filistéernas fem hövdingar hade sett detta, vände de
samma dag tillbaka till Ekron.

17. De svulster av guld som filistéerna gåvo såsom skuldoffer åt
HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för
Gat en, för Ekron en.
18. Men jordråttorna av guld voro lika många som filistéernas alla
städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa
städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på
vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag,
på betsemesiten Josuas åker.
19. Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de
hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket,
femtio tusen man. Och folket sörjde däröver att HERREN hade
slagit så många bland folket.
20. Och invånarna i Bet-Semes sade: »Vem kan bestå inför HERREN,
denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifrån oss?»
21. Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och
läto säga: »Filistéerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen
hitned och hämten den upp till eder.

Kapitel 7 – Arken i Kirjat-Jearim. Vattenösningen i Mispa. Seger över filistéerna. Samuel såsom domare.
1. Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och
förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar
helgade de till att hava vården om HERRENS ark.
2. Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt
en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu
efter HERREN.
3. Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert
hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder
de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan
till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder
ifrån filistéernas hand.»
4. Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och
tjänade HERREN allena.

5. Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där
bedja till HERREN för eder.»
6. Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det
inför HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava
syndat mot HERREN.» Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

7. Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i
Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel. Då
Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.
8. Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för
oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån
filistéernas hand.»
9. Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer,
till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för
Israel, och HERREN bönhörde honom.
10. Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen
filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett
starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och
förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.
11. Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna
och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till
trakten nedanför Bet-Kar.
12. Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav
den namnet Eben-Haeser, i det han sade: »Allt härintill har
HERREN hjälpt oss.»

13. Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land
Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.
14. Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo
tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och
det tillhörande området tog Israel också igen ifrån
filistéerna. Och mellan Israel och amoréerna blev fred.
15. Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.
16. Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och
han dömde Israel på alla dessa platser.
17. Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem,
och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt
HERREN.

Kapitel 8 – Samuels söner. Israels barns önskan att få en konung.
1. Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare
över Israel
2. Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade
sitt domarsäte i Beer-Seba.
3. Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån
och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.

4. Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel
i Rama.
5. Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner
vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till
att döma oss, såsom alla andra folk hava.»
6. Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en
konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.
7. Då sade HERREN till Samuel: »Lyssna till folkets ord, och gör
allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat,
nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall
vara konung över dem.
8. Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur
Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och
tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.
9. Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och
förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över
dem.»

10. Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
11. Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
12. Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
13. Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
14. Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
15. och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
16. Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
17. Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
18. När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

19. Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
20. Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
21. Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
22. Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var
och en till sin stad.»

Kapitel 9 – Saul utses av Herren till konung genom Samuel.
1. I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till
Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit;
och han var en rik man.
2. Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland
Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var
huvudet högre än allt folket.
3. Nu hade Kis’, Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom;
därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna
och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»
4. Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom
Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom
Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom
Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
5. När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren
som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde
eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för
vår skull.»
6. Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han
är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå
dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava
företagit oss.»
7. Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi
då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och
vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt
gudsmannen. Eller vad hava vi väl?»
8. Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i
min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt
gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»
9. (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud:
»Kom, låt oss gå till siaren.» Ty den som man nu kallar profet
kallade man fordom siare.)
10. Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss
gå.» Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.

11. När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några
flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de:
»Är siaren här?»
12. De svarade dem och sade: »Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han
har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en
offerfest på offerhöjden.
13. Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på
höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han
kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de
inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I
träffa honom.»
14. Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden,
mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.

15. Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och
sagt:
16. »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från
Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt
folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas
hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har
kommit till mig.»
17. När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen:
»Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall
styra mitt folk.»

18. Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var
siaren bor.»
19. Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren. Gå före mig upp på
offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon
vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag
giva dig besked.
20. Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta
för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro
återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel,
om icke dig och hela din faders hus?»
21. Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de
minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste
bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till
mig på det sättet?»
22. Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen
och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass
trettio män.
23. Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav
dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»
24. Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte
det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för
dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund
blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit
folket.» Så åt Saul den dagen med Samuel.

25. Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan
samtalade han med Saul uppe på taket.
26. Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade
Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag
ledsaga dig till vägs.» Då stod Saul upp, och de gingo båda
åstad, han och Samuel.
27. När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till
Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss» — och han
fick gå — »men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig
höra vad Gud har talat.»

Kapitel 10 – Saul smord till konung av Samuel. Konungavalet i Mispa.
1. Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och
kysste honom och sade: »Se, HERREN har smort dig till furste
över sin arvedel.
2. När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid
Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga
till dig: ’Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna;
din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är
orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att
finna min son?’
3. Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till
Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp
till Gud i Betel. En bär tre killingar, en bär tre brödkakor,
och en bär en vinlägel.
4. Dessa skola hälsa dig och giva dig två bröd, och du skall taga
emot vad de giva.
5. Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas fogdar
äro. Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en
skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med
psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de
själva äro i profetisk hänryckning.
6. Och HERRENS Ande skall komma över dig, så att också du fattas av
hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en
annan människa.
7. När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad
tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.
8. Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma
ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju
dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar
för dig vad du skall göra.

9. I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade
Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa
tecken inträffade samma dag.
10. När de kommo till Gibea, mötte honom där en skara profeter; då
kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv
fattades av profetisk hänryckning.
11. Då nu alla som förut kände honom fingo se honom vara i
hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: »Vad
har skett med Kis’ son? Är ock Saul bland profeterna?»
12. Men en av männen därifrån svarade och sade: »Vem är då dessas
fader?» — Härav uppkom ordspråket: »Är ock Saul bland
profeterna?»

13. Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp
på offerhöjden.
14. Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: »Var haven I
varit?» Han svarade: »Borta för att söka åsninnorna. Men när vi
sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel.»
15. Då sade Sauls farbroder: »Tala om for mig vad Samuel sade till
eder.»
16. Saul svarade sin farbroder: »Han omtalade för oss att åsninnorna
voro återfunna.» Men vad Samuel hade sagt om konungadömet
omtalade han icke för honom.

17. Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
18. Och han sade till Israels barn: »Så säger HERREN, Israels Gud:
Jag har fört Israel upp ur Egypten, och jag räddade eder icke
allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen
som förtryckte eder.
19. Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur
alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: ’Sätt
en konung över oss.’ Så träden nu fram inför HERREN efter edra
stammar och edra ätter.»
20. Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades
Benjamin stam av lotten.
21. När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter,
träffades Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis’ son,
av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att
finna.
22. Då frågade de HERREN ännu en gång: »Har någon mer kommit hit?
HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.»
23. Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu
trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.
24. Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN
har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.» Då jublade
allt folket och ropade: »Leve konungen!»

25. Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade
upp den i en bok och lade ned den inför HERREN. Sedan lät Samuel
allt folket gå hem, var och en till sitt.
26. Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av
män vilkas hjärtan Gud hade rört.
27. Men några onda män sade: »Vad hjälp skulle denne kunna giva
oss?» Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till
honom. Men han låtsade som om han icke märkte det.